Lite ödmjukhet och positivitet skadar inte

Just nu pågår det väldigt hätska debatter i olika hästbloggares kommentarsfält. Även i mitt kommentarsfält ska väl tilläggas! Jag tycker att det är ett väldigt märkligt fenomen, att så fort det börjar gå bra för någon så kommer de negativa kommentarerna. Men när det går dåligt är det idel stöttande ord.
 
Ni läsare har varit helt fantastiska under min långa svacka, och jag har er att tacka för så mycket! Nu börjar det äntligen vända för mig igen, och jag börjar se framåt mot en framtid med häst igen, och min livsgnista blir starkare för varje dag. Vad händer då? Jo, det börjar komma in negativa kommentarer igen. Om jag ska vara ärlig så kan inget sådant rubba mig nu, jag har gått igenom långt mycket värre saker och egentligen roar det mig att jag kan reta upp en person så mycket, bara genom att vara positiv och ha hopp för famtiden. Jag har dessutom spårat dennes IP-adress, och jag vet vem det är som har skrivit det, vilket gör det ännu löjligare. Hur som helst, hur kommer det sig att det blir negativa kommentarer hos de som det går bra för?
 
Min frånvaro från hästvärlden har givit mig väldigt mycket perspektiv på saker och ting. För det första har jag fått en större respekt för hästen, och för det andra har jag fått mig en riktig ögonöppnare om hästmänniskor. Vi är som små församlingar av djupt troende människor, och tror man inte samma sak så blir det krig. Sedan har jag väl blivit lite färgad av hela Wanda-affären, och har en mycket mer misstänksam inställning mot tidigare, men ändå! Vi är allt lite galna allihopa ;)
 
Det är fritt fram att tycka och tänka vad man vill, men jag känner att man måste inte dela med sig av sina tankar och åsikter hela tiden. Om jag till exempel verkligen tycker att ett ekipage ser tråkigt ut så måste jag inte dela med mig av mina tankar till ryttaren. Om ryttaren däremot ber om kritik kan jag välja att komma med konstruktiv kritik, eller så väljer jag att hålla tyst. Om jag såg en häst som for illa skulle jag dock säga ifrån, men man kan alltid välja att göra det på ett trevligt sätt. Det behöver inte ta hus i helvete. En gnutta ödmjukhet och positiv inställning skadar ingen. Det sistnämnda säger jag lika mycket till mig själv, och jag får upprepa det varje dag, men det hjälper! :)
 
 
"Du är för lång" fick jag höra ofta under mina ponnyår, som att jag inte redan visste det liksom. Gjorde lika ont varje gång ändå.

Visste ni att...

...jag inte har ätit på Mc Donalds/Max/BK under hela 2016? Jag har absolut ingenting emot snabbmat, tycker faktiskt att det är gott. Men jag mår väldigt dåligt av det, så jag undviker det utan större problem.
 
...jag inte har druckit en droppe alkohol under hela 2016? Även detta beslut har jag fattat ganska enkelt då jag inte tycker om hur jag känner mig dagen efter. Det känns så onödigt att slösa bort en dag bara för några timmars kul.
 
...jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv och min kropp? Att prova olika "foderstater" och sätt att träna har varit väldigt ögonöppnande för mig. Till exempel har jag fått komma till insikt i att jag inte fungerar när jag ska äta så extremt ofta, då jag får stressymptom och inte fungerar i vardagen. Det är säkert något som fungerar strålande för andra, men för mig var det helt fel.
 
Jag kan bli ganska negativ och bara se det dåliga. Går och grämer mig över att "ingenting händer", och att jag lever så osunt. Men om jag kollar tillbaka på det här sättet så får jag ju svart på vitt att jag visst utvecklas! Att jag inte dricker alkohol längre är nog den största komponenten till att jag blivit så mycket smalare i ansiktet, och min hy är så grymt mycket bättre. Dessutom har jag mycket bättre sömnvanor, så den allmänna hälsan är avsevärt förbättrad. Jag har tagit blodprov som visade att mina tidigare så dåliga blodvärden är bättre än någonsin. Så jo, jag är nog ta mig sjutton rätt hälsosam trots allt! :D
 
 

Vilja, hopp och längtan!

Jag har lyckats ta mig ur svackan, det vände efter ett väldigt lovande möte och det känns som att en framtid tillsammans med min bästa vän inte ligger allt för långt bort. Hoppas, hoppas, hoppas. Just nu sitter jag och kollar på dressyren från Göteborg, och jag är redo. Är så sjukt redo att börja igen, och jag kommer satsa allt.
 
Vi har bestämt ungefärligt datum då vi ska till Spanien och kolla på hästar. Det blir i mitten av Juli, och jag är så galet taggad! Alla mina pengar går till det, och jag lever så sjukt fattigt just nu, haha. Student OCH spara till att köpa häst är kämpigt, men allt går bara man vill, faktiskt.
 
 
Detta liv alltså, snart snart snart!