Mer hetsätning

"Kan inte du skriva ett inlägg om din hetsätning? Hur det började, när du märkte att det var ett problem, vad säger man till omgivningen alltså hur man förklarar den här typen av ätstörning. Jag tycker själv att det känns lite tabu belagt att prata om ätstörningar som inte handlar om att bli smal.

Ha det bra, kram!"
 
Jag har skrivit om min ätstörning tidigare, inlägget finns i kategorin "Hälsa/Mående", men det finns alltid mer att säga kring ämnet. Vad som är viktigt att poängtera är att det jag skriver är hur jag upplever det, och jag är inte diagnostiserad då jag blivit nekad hjälp varje gång jag har sökt. Jag uppfyller dock alla kriterier för denna ätstörning och jag kommer snart påbörja ett KBT-program för att på sikt bli frisk från detta. Just nu läser jag Christopher G. Fairburns bok Att övervinna hetsätning som jag verkligen kan rekommendera. Den tar först upp allt som finns att veta om sjukdomen, för att sedan gå in i ovanstående KBT-behandling för att just övervinna det Denna bok anvönds dessutom inom vården, så det är inget "flum". :)
 
Jag har alltid sett mig själv som stor, tjock. Även när jag enligt BMI var underviktig så gick det inte in hos mig. Prova att vara över 180 cm lång som ponnyryttare och det är svårt att känna sig liten. Jag skulle säga att mina problem började när jag var runt 15 och red nationellt på ponny. Vad som hade varit det "normala tillvägagångsättet" här hade ju då kanske varit självsvält och till slut anorexi, men så fungerade inte jag. Istället började jag äta. Jag minns speciellt ett tillfälle då jag köpte fruktcocktail och en hel förpackning grädde och åt allt själv, att jag nästan kände mig hög av det först och sedan kom såklart illamåendet. Men eftersom jag har svår emetofobi (rädsla för att kräkas) har det aldrig varit ett alternativ för mig att göra mig av med maten.
 
 
Lång, men absolut inte tjock.
 
 
På Astiz samma år. Jag kände mig alltså tjock här. Hur skev kroppsuppfattning kan man ha?
 
Jag har dessutom släktingar som har varit väldigt utseendefixerade. Det ska bantas hit och dit, provas på afrikansk dans för att få rätt form på rumpan, nypas i fettet på magen och överlag fällas kommentarer om hur man SKA se ut. Alltid massor snack om vad man får och inte får äta. Jag var en svår unge, ville göra tvärtemot alla och förbud och regler skulle brytas. Därför åt jag mer, som en protest. Under tiden blev chips, choklad, ostbågar, glass, whatever mitt sätt att bli lugn, att få tröst. Enligt mig finns det inget så tröstande och lugnande som att rycka upp chipspåsen och veta att jag snart får sjunka ned i soffan och äta mig till en annan värld. Jag vet att det låter sjukt, jag vet verkligen det. Och det är sjukt, för det är en sjukdom. 
 
Så många gånger som jag har sagt till mig att jag inte är disciplinerad nog, att jag är lat och värdelös.. Jag vet att jag är så jävla vrickad som äter mer när allt grundar sig i att jag vill gå ned i vikt och passa in. Fairburn skriver att den ständiga bantningen leder till hetsätning, och i mitt fall håller jag med för det är hungern som leder till det. Jag anser att mat blir ett problem när man inte kan gå en dag utan att tänka på vad, hur och när man äter eller ska äta. När jag tränade som allra mest på gym så tog jag hjälp av PT och kostrådgivare för att gå ned i vikt, mitt värsta beslut inom detta. Helt plötsligt kretsade ALLT kring mat, vad jag inte fick äta, allt jag förlorade. Jag blev manisk, och det var här mina ordentliga problem startade.
 
Jag har aldrig "kommit ut" som hetsätare riktigt, jag har aldrig riktigt behövt förklara det. Mycket för att folk inte riktigt frågar, de ser mig bara som den där kraftiga ryttaren med dålig karaktär typ. Därför försöker jag nu börja skriva om detta allt mer, för jag tror att det är en väldigt vanlig störning trots allt. Tabubelagt är det absolut. Det är tabu för att vi inte ser sjuka ut egentligen. Om man kollar på en person med allvarlig anorexi så kan man se att personen är sjuk. Kollar man på mig kan man bara se att jag handlar för mycket skräpmat typ. Man får ett "det är bara kalorier in och ut som räknas, ät inte mer än vad du gör av med så blir det bra!".
 
Aldrig någonsin har jag fått förståelse från personal på sjukhus eller psykmottagningar. Däremot har jag upptäckt att det finns så många andra tjejer (har inte träffat en kille med detta än) som lider av detta. Som skäms i det tysta och gråter bakom stängda dörrar. Detta är en ätstörning där man känner sig förbannat ensam, för det är ju ingen riktig sjukdom. Eller? Visste ni att man kan äta så fort och mycket att magsäcken spricker? Att ens mage blir helt ur balans? Att man får humörsvängningar som får ens relationer ur balans? Att skammen och självföraktet kan leda till självmord? Allt för att man har en skev kroppsbild och bara vill höra att man är duktig som gått ned i vikt.
 
Jag vet inte hur man kan förklara denna typ av ätstörning, men jag försöker i alla fall poängtera att det blir en störning, ett problem, då man lider psykiskt och fysiskt av det. Min kropp är förstörd, jag har fått social fobi för att jag känner mig så vidrig. Ändå skulle jag aldrig någonsin ens titta på en annan stor person och se denna som tjock eller äcklig. Allt kretsar kring min egen kropp, och det är den det är fel på. Hur andra ser ut tänker jag inte ens på. Eller jo, jag blir avundsjuk på alla dressyrryttare som ser snygga ut i frack för det är inte det lättaste (jag menar, hur osmickrande kan ett plagg vara?).
 
Jag blir så ledsen när jag skriver detta. Ledsen men passionerad. Det är ett svårt ämne men jag vill ändå vara ärlig med er. Skulle det enbart handla om mig så hade det inte varit så känsligt. Men jag vill inte att mina hästar ska behöva kämpa mer än nödvändigt. Där ligger min motivation i att bli frisk.
 
 
#1 - - Katie - November med N:

Jag känner igen mig i dina ord! Även om jag aldrig varit drabbad av hetsätning men levt 10 år med anorexia. Jag har haft perioder där jag varit svårt undernärd och perioder då jag har sett frisk ut men kaoset inuti finns där lika mycket som när jag varit mager!
Men hjälpen blir annorlunda beroende på vilken vikt man har har jag upplevt som anorektiker. Tyvärr.

För jag har fått mer hjälp som mager än vad jag har fått som normalviktig. Nu är jag normalviktig igen och denna gången vill jag verkligen bli frisk men hjälpen finns inte där som då jag var mager. Jag behöver hjälp, går på dagvård osv så hjälpen finns men ändå känns det inte som att jag får hjälp på samma sätt. Det är oerhört frustrerande! För ätstörningarna sitter inte i vår vikt! De sitter i huvudet!

Många många kramar!
Katie

#2 - - Anonym M. :

Hej! Modigt av dig att vara öppen om detta, heja dig! Måste bara ställa en kanske konstig fråga, men hur "lyckas" du hetsäta när du är sambo? Jag har själv haft kraftiga ätstörningar (90% anorexia, 10% hetsätning) och jag hade ju aldrig kunnat vara så sjuk om jag inte hade bott själv. Dolde min sjukdom till varje pris, förutom att man såg hur jag såg ut. Men jag hade liksom inte kunnat ha möjligheten att mixtra så mycket med maten om jag inte hade bort själv tror jag? Eller kanske då jag jag var anorektisk och nitisk med maten men inte hetsätningsperioden om någon annan hade haft insyn i mitt "matkonto" och liv. Eller så kanske jag har förträngt perioden för mycket för att minnas. (Skönt är det isåfall, ser mig själv som frisk sedan 4-5 år tillbaka och tiden dessförinnan med ätstörning är som en dimma.) Nu när jag läser vad jag skrivit låter detta som kritik mot din pojkvän men det är verkligen inte så jag menar! Kram!

Svar: Enkelt, jag har en fri vilja på gott och ont. Han stöttar mig och hjälper mig, men det är ändå jag som bestämmer till slut. :)
Matilda Holmström

#3 - - Marie:

Hej!
Även jag lider av hetsätning och känner så väl igen mig i allt du skriver. Jag har gått i terapi och fått fin hjälp och är bättre nu, men får mina återfall då och då....
Även om jag inte önskar någon denna åkomma så känns det ändå på något vis ganska skönt att veta att man faktiskt inte är ensam.
Massor med kramar till dig!

Svar: Har du gått i KBT då? Jag håller med om att det är skönt att veta att man faktiskt inte är ensam i detta. För man känner sig ju som ensammast i världen... Kram!!
Matilda Holmström

#4 - - L :

<3

#5 - - Frida:

Herregud vad jag känner igen mig i detta! Och så sorgligt att du inte får förståelse från vården. Men det är nog vanligt tyvärr, kunskapen om detta är nog inte så stor i vården men jag tror att den kan komma att bli bättre. Detta med övervikt är ju ett relativt nytt problem i förhållande till annat och kanske har det inte hunnit komma så mkt forskning. Överlag så är det rätt trögt med sånt här. Dessutom tror jag att det inte är så populärt att forska på då man anser att man åstadkommit det själv, ungefär som en rökare rökt sig till lungcancer. Dessutom är det som du skriver största delen tjejer som lider av detta och sjukdomar som mest kvinnor drabbas av prioriteras heller inte (tänk på t ex endometrios). Dubbelt upp liksom. Men jag är övertygad om att hetsätning är lika mkt ätstörning som anorexia. Det handlar om att ha ett stört förhållande till mat helt enkelt men anorexi är mer accepterat och ses som lite "finare" än att hetsäta.

Svar: Har inte ens tänkt det så långt att det kan vara lågprioriterat eftersom det är en "kvinnosjukdom". Intressanta inputs, verkligen! Bara att hoppas att det vänder tids nog :)
Matilda Holmström

#6 - - Anonym:

Du är så viktig!

Svar: Tack <3
Matilda Holmström