Om min hetsätning...

"Jag skulle gärna vilja ha ett inlägg om hur hetsätning är för dig? Hur går det till? Äter du lite eller inget under dagen och sen hetsätning på kvällen? Är du nyttig i flera dagar och sen får du ett anfall? Vad är det som triggar? Vad äter du? Bara det som finns eller handlar du? Du behöver inte svara om du inte vill men jag är intresserad och antar att det är olika från person till person. Men vill gärna veta hur det är för dig och om du fått nån hjälp hur du ska hantera det och isåfall hur :)"
 
Jag fick in ovanstående frågor och har funderat några dagar på om jag vill skriva om detta eller ej. Kommentaren var skriven från en anonym, men jag känner att den ändå är trevligt och genuint undrande så jag ska försöka besvara detta... Min hetsätning alltså. Egentligen tror jag att mitt problem är ganska typiskt hästfolk; vi äter ingenting eller väldigt lite under dagen för att vi helt enkelt glömmer bort det. Sedan när vi kommer hem äter vi upp hela kylskåpet ;) Fler som känner igen sig i detta?
 
Vad som triggar mig är alltså till största del hunger, men en annan sak som verkligen kan störa mig är förbud. "Nej" eller "Du får inte" verkar något fruktansvärt provocerande på mig. Om jag förbjuder mig att äta något specifikt så är den saken det enda jag kan tänka på. Jag tänker mer på vad jag missar och inte får äta, än vad jag faktiskt kan äta.
 
Jag äter oftast okej under dagen, men jag är kass på mellanmål. Dels tycker jag att det är rätt omständigt att behöva packa med sig mat, som jag för det mesta inte ens tycker om. Har svårt för att äta sötsaker, och om jag tänker på till exempel nyttiga alternativ som kvarg eller liknande blir jag bara äcklad. Ägg är gott, men vem vill gå omkring med ett kokt ägg i väskan? :S Eftersom jag då är så hungrig efter stallet så är det enkelt för mig att svänga förbi Ica och köpa exakt vad jag vill (chips, ostbågar och choklad - alltid den kombinationen).
 
Jag har ju sökt hjälp tidigare, men denna ätstörning ses inte som något prioriterat.. Så tyvärr är jag inte jättesugen på att söka hjälp igen, när man blir behandlad sådär. Känns lite drygt att gå in dit och bara "20 kilo senare, tar ni mig på allvar nu då?!". Jag känner mig rätt stark nu. och jag ska ta tag i det själv. Har fått lära mig att det är ett aktivt val att hetsäta, och jag ska nu faktiskt ta ett aktivt val att inte göra det också.
 
Jag har blivit alldeles för stor. Jag är väldigt aktiv om dagarna, så jag håller det ändå relativt i shack, men för Jakobs skull vill jag gå ned. Nu är han viktbärande och har aldrig varit besvärad, men ändå. Det är ingen rättighet att rida, så det är upp till mig att respektera honom så mycket jag kan. Däri ligger min motivation i att bli frisk från detta, att ta mig ur det.
 
När Jakob blev sjuk åkte jag på flera återfall, för när jag rubbas psykiskt blir jag svag och då straffar jag mig på det sättet. Jag sade också till mig att om Jakob fick komma hem så skulle jag inte äta mer gottis. Ändå satt jag där med handen i chipsskålen. När jag sedan kom på mig själv grät jag. Så det är verkligen sjukt ångestladdat för mig.
 
Jag har ingen dröm om att bli en viss storlek eller att bli så himla smal, men jag skulle bra gärna vilja ha mina gamla ridbyxor som jag har lagt undan för att jag inte kan ha dem längre. Pikeur är ju ändå Pikeur ;) Och jag drömmer om att kunna rida och tävla utan att skämmas för mig själv. Jag dömer ingen, för alla ser ut som de gör av olika anledningar. Jag vet bara vad jag vill uppnå och att jag behöverklara detta för att må bra.
 
 
Detta är min kroppsliga och mentala målsättning!
#1 - - Frida:

Förstår dig, jag har också en del problem med ätandet (och vikten). Det svåra tycker jag är inte att stå emot det fysiska suget utan det mentala. Jag har alltid använt mat och godis för att hantera känslor. Är jag glad så firar jag med ngt gott, är jag ledsen så äter jag för tröst, vill jag belöna mig för att jag t ex tränat så äter jag. Sötsuget kan jag klara och jag klarar faktiskt av hunger rätt bra också men det mentala behovet är svårt att ha kontroll på. Jag är en rätt disciplinerad person som klarar att pusha mig själv rätt hårt men när det kommer till ätandet så har jag ingen disciplin alls. Kanske är det just min förmåga till disciplin som ställer till det, att äta bra, nyttigt och lagom handlar inte bara om att vara disciplinerad utan minst lika mkt om att hantera känslorna som gör att man äter.
Jag tycker det är starkt av dig att dela med dig av detta och jag hoppas att det blir bättre för dig.
Jag funderade på om du har möjlighet att söka hjälpen via vårdcentralen? I mitt län kan man få en remiss från läkare och sedan söka sig till vilken psykolog man vill och det går under högkostnadsskyddet. Eller om du har möjlighet att gå till en privat psykolog och betala själv? KBT-terapi tyckte jag var bra, det var väldigt konkret och man fick med sig mkt verktyg att använda sig av.

#2 - - Cornelia:

Starkt av dig att ta upp detta! Mitt problem är mitt sjuka sockerberoende... Och att jag precis som kommentaren ovan äter pga känslor. Jag är glad, ledsen, arg orolig... Allt "belönas" med mat och kommer nog tyvärr från mina föräldrar. Jag var och är otroligt kräsen vad det gäller mat och var väldigt smal som liten, för att få mig att äta någonting lockades det med mat och godsaker för att jag varit duktig, för att jag var ledsen etc. Är inte speciellt stor nu heller så jag anser mig inte "behöva" ta tag i det heller, även om jag förmodligen hade mått mycket bättre med lite mer kontroll och utan allt socker jag sätter i mig. Men på något sätt blir det aldrig av...

#3 - - Emma:

Tack för att du vill dela med dig!
Jag har precis samma problem som Frida, att det blir ett sätt att hantera känslor. Har känt mig så himla dum när jag varit stolt över att jag ätit bra och valt att "fira" med något gott - och så var jag där igen...!
Det tas ju inte upp i samma mängd som andra ätstörningar, så det är skönt att läsa såna här inlägg och se att man inte är ensam.

Hoppas Jakob mår bra (Och Wanda förstås, men hon har ju inte varit sjuk!) :)

#4 - - jessica:

Känner också igen mig så i det du skriver!
Jobbar på att försöka hitta ett bra sätt att hantera hetsen, men har inte lyckats än!
Vore så inspirerande att få följa din resa i detta!!
Tack för en bra blogg :) uppskattar att du skriver och delar med dig från det verkliga livet!! Ingen fasad som många andra har.

#5 - - Anna:

Jag reser mycket i tjänsten, mest bil långt ute på landet. Det betyder att mina måltider blir oregelbundna och att det är svårt att hitta vettiga ställen att äta på (det är ju liksom inte hållbart att äta snabbmat varje dag liksom...)
Eftersom särskilt lunchen kan bli rätt sen, har jag alltid med mig något mellanmål. Mina bästa tips är: Proteinbars (nyttigare än vanlig choklad) Lätta att ta med, mättande och goda! Man får prova sig fram efter sina favoriter. Just nu kör jag på Quest Bars som jag beställer i storpack på svensktkosttillskott.se
Mitt andra tips är dessa frallor (recept nr2): http://www.tasty-health.se/2012/08/tva-versioner-pa-glutenfria-proteinrika.html
Lätta och snabba att baka. Eftersom de innehåller fikon (kan bytas ut till valfri torkad frukt, typ russin) blir de söta och saftiga, så man behöver inget pålägg eller smör. Alltså smidiga att ta med i väskan.

#6 - - Johanna:

Känner igen mig... det krävs verkligen individuella motivationsformer för att olika människor ska lyckas.
Jag klarar det till exempel inte utan att sätta konkreta mål - dvs räkna kalorier och säga att "jag ska äta såhär många kalorier i en vecka nu". Samt att inte börja för stort, en hel dag utan dåliga matvanor är en stor vinst om man har problem. Det ska ju ändå kännas överkomligt, att sätta en månad som mål känns ju som det mest logiska men det håller ju Aldrig.

Hoppas att du hittar din väg, för mig handlar det om ett annat förhåll ingssätt till mat. Dvs som bränsle till kroppen och inte som något man äter för nöjes skull. Supersvårt eftersom mat är det bästa som finns, men oj vad bra man mår när man känner att man prioriterar andra saker i livet högre än mat bara för en stund :)
Lycka till, kram!

#7 - - Lovisa:

hur skulle du reagera om din sambo förbjöd dig att äta sånt och verkligen nästan "skällde" på dig när du kom hem med sånt och bara kastade det när du kom hem med det innan du ens börjar äta på det, eller om han kommer på dig att han plockar bort det direkt? Bara en tanke jag fick som kanske kan fungera, hade nog inte fungerat på mig till en början hade nog blivit förbannad haha :) Krya på dig vännen, du kan detta!

Svar: Frågan är om jag skulle ha någon sambo kvar då ;) Kram
Matilda Holmström