Dålig ridning...

Nej, idag var ingen bra riddag. Jakob var ofokuserad och spänd. Vi var i ridhuset, och han blir så introvert. Är nästan som att sitta på en ballong, han spänner sig mer och mer och det går inte att nå fram till honom. Till slut blev jag irriterad och det ångrar jag, var väl egentligen ingen stor grej men ni vet ju hur jag tjatar om att vara kompis och att inte KRÄVA av hästen. Nu krävde jag att han faktiskt skulle böja sig till höger och inte trycka emot högerskänkeln, men jag önskar att jag hade fortsatt BE honom om det istället. 


Han blev i alla fall mer inom ramen efteråt och kändes stundtals riktigt fin. Men jag kan inte släppa det att jag var dum typ. Är alldeles för blödig för detta. Han är en stor och tuff kille, men är ändå känslig på insidan. Det han gör är ett kvitto på den träning han har fått innan. Och han har ju tagit det lugnare efter programträningen, så att han var spänd och ofokuserad var eget nyligen inget konstigt. Jag blir bara så frustrerad när jag får börja om och tjata på honom varje pass..

Nu tycker jag ändå att jag skötte det snyggt, men jag gillar inte känslan av att rida med frustration i kroppen. Harmoni och lekfullhet vill jag ha. Även om han fick hur mycket beröm som helst när han jobbade rätt, och även om det negativa varade i 2 sekunder så är det ändå det negativa som har etsat sig fast hos mig. 

Älskar mina hästar så mycket och de ger mig en mening med mitt liv, då är det inte mer än rätt att jag visar dem det hela tiden också. Imorgon blir det ett nytt pass med Jakob, och jag vet att det kommer kännas bra. Jag tror på honom ♡


Att vara så himla duktig hela tiden

Fick in en kommentar som fick mig att reflektera.. "En fråga bara. Varför kan du inte ta hand om hästarna när du jobbar 13-23? Vad gör du innan kl 13? Jag jobbar heltid och med restid inräknad är jag borta 9,5 timmar per dag mån - fre. Jag har hästgård med 7 hästar varav 2 är mina egna. Har också 2 yngre barn."
 
Jag började tänka på stress, press, att vara duktig och på livskvalitet. Just nu har jag hästarna på olika ställen som täcker deras individuella behov perfekt. Wanda är helinackorderad och jag "behöver inte" åka ut till henne, hon får sin uppmärksamhet och omvårdnad varje dag ändå. Rent krasst så är Jakob den häst som kräver mest fokus från mig just nu, och till honom har jag en jätteduktig medryttare som hjälper mig de dagar det kör ihop sig, och de dagar då jag kanske bara vill åka till Wanda istället. Hon får rida en fin hst och min häst får roliga uteritter - winwin. Så om jag då jobbar 10 timmar från lunch till sen kväll, där jag har en timmes restid dit också, varför skulle jag INTE ta hjälp?
 
Som ni vet tampas jag med psykisk ohälsa, och jag har bland annat precis fått reda på att mitt kroniska ryggskott till stor del beror på stress då musklerna krampar ihop sig. Dessutom lider jag av dödsångest på morgonen om klockan ringer "mitt i natten", om det inte är för tävling ;) Så att utsätta mig för det en jobbdag, på ett arbete som är fysiskt tungt känns otroligt onödigt. Då tar jag hellre en sovmorgon, äter frukost i lugn och ro och kommer till jobbet med full energi. Jag måste lära mig att andas och ta det lugnt, inte bara köra på för att vara en duktig flicka.
 
Prestationsprinsessa är ett ord som beskriver mig väldigt bra, men jag har fått lära mig den hårda vägen att det inte fungerar att ligga på topp hela tiden och bara köra. Min kropp har sagt ifrån ordentligt, och att jag denna termin kunde ta studieledigt då jag har tillgodoräknat mig mina poäng för denna kurs är typ det bästa jag kunde göra för mitt mående. Nu kan jag jobba fysiskt, och sen släppa jobbet då jag kommer hem, ingen inre stress och inga uppgifter som ska göras.
 
Sedan tänkte jag på det där med livskvalitet. Skulle jag vilja ha det som hon som kommenterade ovan? Nej. Jag förstår att verkligheten ser ut så för många, men det är inget jag strävar efter. Barn har jag valt bort av flera anledningar. Och jag känner att jag skulle vilja jobba med något jag brinner för, därför har jag sökt en annan utbildning som jag ska göra arbetsprov för nu i veckan (håll tummarna!!). Jag har drömmar och målbilder, men de ser förmodligen annorlunda ut om man jämför med en psykiskt frisk person. Men jag tror också att mina insikter och erfarenheter har gjort att jag har hittat något som kommer passa mig perfekt, och att jag genom detta kommer kunna få ett kvalitativt levnadssätt utan ständig stress och press. Fortsättning följer helt enkelt! Nu måste jag göra mig i ordning för stallet, träning för Mattias idag!
 
 

Tillbaka på ruta ett igen

Igår satt jag och grät när jag red Jakob i ridhuset. Han ville inte för fem öre. Slutade jag skänkla eller smacka så tvärnitade han.Han var samtidigt supertittig och spänd på sin omgivning, så det är inte som att han är lat. Han är bara avstängd för mina signaler. Tänker tillbaka på innan vi flyttade till Enköping, hur på G vi var, och hur alert han hade blivit. Vi tränade förvänd galopp, skänkelvikningar och skolor. Sedan flyttade vi, och han blev snabbt sjuk, sedan blev han sliten då han gick från hårt underlag till jättetungt, följt av sjukdom igen. Flytt till nytt stall för att snabbt få bort honom från maten ledde istället till att vi inte fick träna någonstans... Vila, vila, vila...
 
Jag har hela tiden försökt rida honom utan sporrar och spö, endast använt sporrar ett fåtal gånger och spö några gånger i ridhus. Jag har däremot låtit medryttare ha de hjälpmedlen då alla inte är lika långa som jag, och således inte har lika mycket ben att lägga runt. Tyvärr har det visat sig att Jakob är en smart grabb, så han har lärt sig att finns det inget spö behöver man inte gå. Av just denna anledning hatar jag att rida med spö, för de lär sig så snabbt när man har det och när man inte har det.
 
Igår var vi som sagt tillbaka på ruta ett igen, han beter sig som när han kom till mig. Helt avstängd gentemot mig, sket i mina ben och ville basically bara stanna. Jag blev så besviken, men det är ju inte hans fel. Jag har varit blåögd och trott att han klarar av att ridas med de hjälpmedlen. Men det verkar som att han istället har tagit det på fel sätt, och hans glädje är typ borta.
 
Jag är nu superkluven inför hur jag ska gå vidare med detta. Hur hårt kan jag gå på honom? Han ska ju självklart inte stanna när jag säger gå, men samtidigt känns det ju som han försöker säga mig något. Eftersom han är så introvert och går in i sig själv när han spänner till blir det svårt för mig att veta hur jag ska korrigera honom. Vad är över gränsen och vad är okej? Jag tänkte ju nu att ridhuset endast ska förknippas med beröm och glädje, samtidigt kommer jag ju behöva gå på honom så han svarar för mina framåtdrivande hjälper. Det är en smal gräns här, och jag får vara försiktig för att inte trampa på honom.
 
Hans beteende är väldigt likt Marróns, så egentligen är jag ju inte ovan vid detta. Dessutom är jag duktig på att rida "lata" hästar. Men Jakob är så speciell för mig, och han har så mycket hjärta så jag vill verkligen inte göra fel. Han rids och arbetas mycket utomhus, detta problem kommer bara fram i ridhuset nu då han blir mer spänd där inne. Annars hade min första tanke varit att rida honom mer ute, och andra tanken hade varit att ge honom vila en vecka eller två. Men med tanke på hur mycket han har vilat den här vintern så tror jag inte att det handlar om att han är trött någonstans.
 
Lutar mot att jag och hans medryttare åker till ridhuset idag och tar fram lite enkla bomövningar för honom. Bara leker fram lite glädje och låter honom få tid på sig. Någonstans måste vi ju börja, och jag är övertygad om att vi kommer kunna vända det här. Är bara så ledsen för att jag har låtit det fortgå, när jag har vetat om att han ju faktiskt inte behöver 3 cm sporrar och spö på sina uteritter... Gör om och gör rätt blir nu mitt mantra.
 
 
Jag använde mig ju förövrigt av sporrar en period på Lydinge då han var istadig och vägrade gå ut i ett hörn. Sedan var det bara att plocka bort dem igen. Minns att jag efter första passet med sporrar utbrast "hade jag vetat att det skulle vara såhär enkelt att få bort problemet hade jag tagit den här hjälpen direkt". För det är just det som sporrar ska vara - ett hjälpmedel. Inget du tar på dig av gammal vara. Tror jag kommer ta på mig mina snäll-sporrar igen (inte haft det sen i somras, haha) och jobba med mindre hjälper och med mer positiv förstärkning!