Att vara tjock

Jag tänkte dela med mig av ett lite konstigt ämne kan väl tyckas, men jag vill vara öppen med er och vill väl komma med en förklaring till varför jag avstår vissa saker! Jag tänkte förklara lite för er hur det är att vara tjock, i alla fall hur jag upplever det. 

Jag vill inte tävla Jakob förrän jag kommer i mina gamla ridbyxor. Då är jag på inga sätt smal, men jag är lite mindre tjock i alla fall. Förutom det uppenbara att allt känns tyngre som tjock så upplever jag att jag bemöts på ett annat sätt också. Jag var hos en läkare för en fotskada, och skulle egentligen bara bli remitterad till röntgen. 90% av tiden snackade han istället om hur fet jag var, och om jag bara åt LCHF och slutade styrketräna så skulle jag bli smal. Jag påpekade gång på gång att jag redan sökt hjälp, att jag är inne på överviktsenheten för utredningar, att jag kan gå med i vikt men inte hålla vikten. Men jag talade för döva öron. Fock höra att om han var min PT skulle han minsann få mig att gå ned i vikt, och äter man inga kolhydrater så sover man bättre för det blir man ju så trött av (sunt??). Han kunde inte heller respektera mitt val att styrketräna, då fick jag svaret "jaha så du vill bli en sån där stark kvinna?". Jag är redan en sådan svarade jag då. Hursom, att vara tjock innebär att du inte tas på allvar i vården. Spelar ingen roll om du söker för öroninflammation eller bruten arm, det beror alltid på att du är fet. Tacka vet jag just överviktsenheten som är otroligt bra hittills! 

Jag hindrar mig själv från att göra saker på grund av hur jag ser ut. Saker jag tidigare tyckte var roligt känns inte roligt längre. Detta på grund av hur min kropp känns. Inga kläder är sköna och jag känner mig alltid obekväm på grund av detta. Jag tycker inge längre om att gå på stan (bra för plånboken visserligen), och jag vill som sagt inte tävla. Jag har inte stött på något större förakt för min fetma i hästvärlden, märkligt nog fick jag fler kommentarer om min kropp då jag var smal. Men jag inbillar mig att folk viskar och tittar snett, för såna som jag borde inte få sitta på en häst. Jag är själv av åsikten att har du passerat en viss vikt så ska du inte rida, detta för hästens bästa. Jag ser mig själv som en av de som borde göra annat med sin häst. Därför rids inte Jakob så mycket som jag hade velat, och jag ser till att medryttare är relativt små så han ändå fåt vila kroppen. Nu är Jakob passande mig, men det känns ändå inte bra. 

Testa då gå in med den känslan och tävla. Inte jätteroligt! Förra året startade vi tre gånger, och inför varje start hade jag en natt med total sömnbrist, sov nog totalt 3 h inför varje start. Oförklarlig ångest och en känsla av att inte vilja göra det, samtidigt som jag känner att vi är bra nog och såklart ska komma it och visa upp oss. Men det här med att ta på sig vita (osmickrande) ridbyxor och kort kavaj på det blev bara för mycket. Kläder som tidigare fick mig att känna mig fin får mig nu att skämmas. Och inte är de bekväma heller ;) 

Jag har därför valt att säga nej till lagtävlingar i vår och satsa mot att befästa Jakob hemma för att gå ut säkra i medelsvår. Jag behöver en ordentlig chans att bli bekväm i mig själv och då vill jag ge Jakob en ordentlig chans till att finna styrkan. Den 9 april har jag möte med dietisten och jag hoppas att min väg mot en operation rullar på snabbt och smidigt. Jag är väl införstådd i det hela och jag vill bara ha de färdigt så jag kan "födas på nytt"! 

Jag vill gå ned i vikt för att slippa känna känslan av att vara tung, att saker känns jobbiga bara för att jag är som jag är. Det handlar egentligen inte om utseende, eller för att samhällets normer säger att du ska vara smal. Det handlar just om den här känslan av tyngd och orkeslöshet. Det blir tyngre bara att andas. Samtidigt mår jag väldigt bra psykiskt, och jag har jobbat mycket på det mentala. Jag blir bara så frustrerad när kroppen inte hänger med i samma utvecklingskurva! 

(null)

(null)

(null)

(null)

Jag är ändå stolt över mig själv att när jag väl har tävlat med Jakob så har jag aldrig ursäktat mig själv. Då har jag fått vara stark för oss båda för att kunna lotsa honom runt på ett tryggt och övertygande sätt. Och vår rosett från LB är nog en av de rosetter jag är allra mest stolt över!

Drömmer om...

Min syn på hästhållning har förändrats radikalt sedan jag började ha Wanda på lösdrift. Hon är smutsig, utan täcke och ute i alla väder. Ändå vill hon inte komma in när jag är där och hälsar på. Hästen som tidigare stod och grävde vid grinden klockan fyra trivs nu allra bäst ute i leran med sin flock. Detta har fått mig att inse att lösdrift verkligen är den rätta vägen att gå, för alla hästar.
 
Drömmen är därför att (förutom egen gård) hitta en lösdrift för Jakob. Vi har det otroligt bra där vi står nu, han har fin hage, stor box, mycket grovfoder, varierad träning, ett fantastisk ridhus, och så vidare. Det går absolut ingen nöd på oss, och för mig är det ju en väldigt bekväm anläggning. Men skulle det dyka upp en lösdrift som förutom de krav jag har på en bra lösdrift, också fodrar med fri tillgång på hö (alltså inte hösilage) så är jag nog beredd att flytta honom ändå. Han är rätt jobbig och understimulerad i sin box, och hur jag än vänder och vrider på mig själv så blir det många timmar inne för honom där han hittar på bus med bland annat sina täcken ;)
 
Nu verkar dessa lösdrifter inte finnas häromkring, men på min gård (haha) ska jag lätt satsa på bra lösdrift! Jakob är ju en sån häst som mår allra bäst av att ha något att pilla med hela tiden. Det allra bästa hade säkert varit att ha honom i ett Active Stable, där han får tänka ännu mer. Men vad jag vet så finns inget sådant i Enköping. Skulle någon av er sitta inne på ett tips om en bra lösdrift i Enköping som fodrar med hö (eller mycket torrt, mycket bra hösilage), släng iväg en kommentar! Jag är beredd att bli riktig hippie här med mina hästar, haha!
 
 

Mer hetsätning

"Kan inte du skriva ett inlägg om din hetsätning? Hur det började, när du märkte att det var ett problem, vad säger man till omgivningen alltså hur man förklarar den här typen av ätstörning. Jag tycker själv att det känns lite tabu belagt att prata om ätstörningar som inte handlar om att bli smal.

Ha det bra, kram!"
 
Jag har skrivit om min ätstörning tidigare, inlägget finns i kategorin "Hälsa/Mående", men det finns alltid mer att säga kring ämnet. Vad som är viktigt att poängtera är att det jag skriver är hur jag upplever det, och jag är inte diagnostiserad då jag blivit nekad hjälp varje gång jag har sökt. Jag uppfyller dock alla kriterier för denna ätstörning och jag kommer snart påbörja ett KBT-program för att på sikt bli frisk från detta. Just nu läser jag Christopher G. Fairburns bok Att övervinna hetsätning som jag verkligen kan rekommendera. Den tar först upp allt som finns att veta om sjukdomen, för att sedan gå in i ovanstående KBT-behandling för att just övervinna det Denna bok anvönds dessutom inom vården, så det är inget "flum". :)
 
Jag har alltid sett mig själv som stor, tjock. Även när jag enligt BMI var underviktig så gick det inte in hos mig. Prova att vara över 180 cm lång som ponnyryttare och det är svårt att känna sig liten. Jag skulle säga att mina problem började när jag var runt 15 och red nationellt på ponny. Vad som hade varit det "normala tillvägagångsättet" här hade ju då kanske varit självsvält och till slut anorexi, men så fungerade inte jag. Istället började jag äta. Jag minns speciellt ett tillfälle då jag köpte fruktcocktail och en hel förpackning grädde och åt allt själv, att jag nästan kände mig hög av det först och sedan kom såklart illamåendet. Men eftersom jag har svår emetofobi (rädsla för att kräkas) har det aldrig varit ett alternativ för mig att göra mig av med maten.
 
 
Lång, men absolut inte tjock.
 
 
På Astiz samma år. Jag kände mig alltså tjock här. Hur skev kroppsuppfattning kan man ha?
 
Jag har dessutom släktingar som har varit väldigt utseendefixerade. Det ska bantas hit och dit, provas på afrikansk dans för att få rätt form på rumpan, nypas i fettet på magen och överlag fällas kommentarer om hur man SKA se ut. Alltid massor snack om vad man får och inte får äta. Jag var en svår unge, ville göra tvärtemot alla och förbud och regler skulle brytas. Därför åt jag mer, som en protest. Under tiden blev chips, choklad, ostbågar, glass, whatever mitt sätt att bli lugn, att få tröst. Enligt mig finns det inget så tröstande och lugnande som att rycka upp chipspåsen och veta att jag snart får sjunka ned i soffan och äta mig till en annan värld. Jag vet att det låter sjukt, jag vet verkligen det. Och det är sjukt, för det är en sjukdom. 
 
Så många gånger som jag har sagt till mig att jag inte är disciplinerad nog, att jag är lat och värdelös.. Jag vet att jag är så jävla vrickad som äter mer när allt grundar sig i att jag vill gå ned i vikt och passa in. Fairburn skriver att den ständiga bantningen leder till hetsätning, och i mitt fall håller jag med för det är hungern som leder till det. Jag anser att mat blir ett problem när man inte kan gå en dag utan att tänka på vad, hur och när man äter eller ska äta. När jag tränade som allra mest på gym så tog jag hjälp av PT och kostrådgivare för att gå ned i vikt, mitt värsta beslut inom detta. Helt plötsligt kretsade ALLT kring mat, vad jag inte fick äta, allt jag förlorade. Jag blev manisk, och det var här mina ordentliga problem startade.
 
Jag har aldrig "kommit ut" som hetsätare riktigt, jag har aldrig riktigt behövt förklara det. Mycket för att folk inte riktigt frågar, de ser mig bara som den där kraftiga ryttaren med dålig karaktär typ. Därför försöker jag nu börja skriva om detta allt mer, för jag tror att det är en väldigt vanlig störning trots allt. Tabubelagt är det absolut. Det är tabu för att vi inte ser sjuka ut egentligen. Om man kollar på en person med allvarlig anorexi så kan man se att personen är sjuk. Kollar man på mig kan man bara se att jag handlar för mycket skräpmat typ. Man får ett "det är bara kalorier in och ut som räknas, ät inte mer än vad du gör av med så blir det bra!".
 
Aldrig någonsin har jag fått förståelse från personal på sjukhus eller psykmottagningar. Däremot har jag upptäckt att det finns så många andra tjejer (har inte träffat en kille med detta än) som lider av detta. Som skäms i det tysta och gråter bakom stängda dörrar. Detta är en ätstörning där man känner sig förbannat ensam, för det är ju ingen riktig sjukdom. Eller? Visste ni att man kan äta så fort och mycket att magsäcken spricker? Att ens mage blir helt ur balans? Att man får humörsvängningar som får ens relationer ur balans? Att skammen och självföraktet kan leda till självmord? Allt för att man har en skev kroppsbild och bara vill höra att man är duktig som gått ned i vikt.
 
Jag vet inte hur man kan förklara denna typ av ätstörning, men jag försöker i alla fall poängtera att det blir en störning, ett problem, då man lider psykiskt och fysiskt av det. Min kropp är förstörd, jag har fått social fobi för att jag känner mig så vidrig. Ändå skulle jag aldrig någonsin ens titta på en annan stor person och se denna som tjock eller äcklig. Allt kretsar kring min egen kropp, och det är den det är fel på. Hur andra ser ut tänker jag inte ens på. Eller jo, jag blir avundsjuk på alla dressyrryttare som ser snygga ut i frack för det är inte det lättaste (jag menar, hur osmickrande kan ett plagg vara?).
 
Jag blir så ledsen när jag skriver detta. Ledsen men passionerad. Det är ett svårt ämne men jag vill ändå vara ärlig med er. Skulle det enbart handla om mig så hade det inte varit så känsligt. Men jag vill inte att mina hästar ska behöva kämpa mer än nödvändigt. Där ligger min motivation i att bli frisk.
 
 
Till top