Att vara så himla duktig hela tiden

Fick in en kommentar som fick mig att reflektera.. "En fråga bara. Varför kan du inte ta hand om hästarna när du jobbar 13-23? Vad gör du innan kl 13? Jag jobbar heltid och med restid inräknad är jag borta 9,5 timmar per dag mån - fre. Jag har hästgård med 7 hästar varav 2 är mina egna. Har också 2 yngre barn."
 
Jag började tänka på stress, press, att vara duktig och på livskvalitet. Just nu har jag hästarna på olika ställen som täcker deras individuella behov perfekt. Wanda är helinackorderad och jag "behöver inte" åka ut till henne, hon får sin uppmärksamhet och omvårdnad varje dag ändå. Rent krasst så är Jakob den häst som kräver mest fokus från mig just nu, och till honom har jag en jätteduktig medryttare som hjälper mig de dagar det kör ihop sig, och de dagar då jag kanske bara vill åka till Wanda istället. Hon får rida en fin hst och min häst får roliga uteritter - winwin. Så om jag då jobbar 10 timmar från lunch till sen kväll, där jag har en timmes restid dit också, varför skulle jag INTE ta hjälp?
 
Som ni vet tampas jag med psykisk ohälsa, och jag har bland annat precis fått reda på att mitt kroniska ryggskott till stor del beror på stress då musklerna krampar ihop sig. Dessutom lider jag av dödsångest på morgonen om klockan ringer "mitt i natten", om det inte är för tävling ;) Så att utsätta mig för det en jobbdag, på ett arbete som är fysiskt tungt känns otroligt onödigt. Då tar jag hellre en sovmorgon, äter frukost i lugn och ro och kommer till jobbet med full energi. Jag måste lära mig att andas och ta det lugnt, inte bara köra på för att vara en duktig flicka.
 
Prestationsprinsessa är ett ord som beskriver mig väldigt bra, men jag har fått lära mig den hårda vägen att det inte fungerar att ligga på topp hela tiden och bara köra. Min kropp har sagt ifrån ordentligt, och att jag denna termin kunde ta studieledigt då jag har tillgodoräknat mig mina poäng för denna kurs är typ det bästa jag kunde göra för mitt mående. Nu kan jag jobba fysiskt, och sen släppa jobbet då jag kommer hem, ingen inre stress och inga uppgifter som ska göras.
 
Sedan tänkte jag på det där med livskvalitet. Skulle jag vilja ha det som hon som kommenterade ovan? Nej. Jag förstår att verkligheten ser ut så för många, men det är inget jag strävar efter. Barn har jag valt bort av flera anledningar. Och jag känner att jag skulle vilja jobba med något jag brinner för, därför har jag sökt en annan utbildning som jag ska göra arbetsprov för nu i veckan (håll tummarna!!). Jag har drömmar och målbilder, men de ser förmodligen annorlunda ut om man jämför med en psykiskt frisk person. Men jag tror också att mina insikter och erfarenheter har gjort att jag har hittat något som kommer passa mig perfekt, och att jag genom detta kommer kunna få ett kvalitativt levnadssätt utan ständig stress och press. Fortsättning följer helt enkelt! Nu måste jag göra mig i ordning för stallet, träning för Mattias idag!
 
 

Tillbaka på ruta ett igen

Igår satt jag och grät när jag red Jakob i ridhuset. Han ville inte för fem öre. Slutade jag skänkla eller smacka så tvärnitade han.Han var samtidigt supertittig och spänd på sin omgivning, så det är inte som att han är lat. Han är bara avstängd för mina signaler. Tänker tillbaka på innan vi flyttade till Enköping, hur på G vi var, och hur alert han hade blivit. Vi tränade förvänd galopp, skänkelvikningar och skolor. Sedan flyttade vi, och han blev snabbt sjuk, sedan blev han sliten då han gick från hårt underlag till jättetungt, följt av sjukdom igen. Flytt till nytt stall för att snabbt få bort honom från maten ledde istället till att vi inte fick träna någonstans... Vila, vila, vila...
 
Jag har hela tiden försökt rida honom utan sporrar och spö, endast använt sporrar ett fåtal gånger och spö några gånger i ridhus. Jag har däremot låtit medryttare ha de hjälpmedlen då alla inte är lika långa som jag, och således inte har lika mycket ben att lägga runt. Tyvärr har det visat sig att Jakob är en smart grabb, så han har lärt sig att finns det inget spö behöver man inte gå. Av just denna anledning hatar jag att rida med spö, för de lär sig så snabbt när man har det och när man inte har det.
 
Igår var vi som sagt tillbaka på ruta ett igen, han beter sig som när han kom till mig. Helt avstängd gentemot mig, sket i mina ben och ville basically bara stanna. Jag blev så besviken, men det är ju inte hans fel. Jag har varit blåögd och trott att han klarar av att ridas med de hjälpmedlen. Men det verkar som att han istället har tagit det på fel sätt, och hans glädje är typ borta.
 
Jag är nu superkluven inför hur jag ska gå vidare med detta. Hur hårt kan jag gå på honom? Han ska ju självklart inte stanna när jag säger gå, men samtidigt känns det ju som han försöker säga mig något. Eftersom han är så introvert och går in i sig själv när han spänner till blir det svårt för mig att veta hur jag ska korrigera honom. Vad är över gränsen och vad är okej? Jag tänkte ju nu att ridhuset endast ska förknippas med beröm och glädje, samtidigt kommer jag ju behöva gå på honom så han svarar för mina framåtdrivande hjälper. Det är en smal gräns här, och jag får vara försiktig för att inte trampa på honom.
 
Hans beteende är väldigt likt Marróns, så egentligen är jag ju inte ovan vid detta. Dessutom är jag duktig på att rida "lata" hästar. Men Jakob är så speciell för mig, och han har så mycket hjärta så jag vill verkligen inte göra fel. Han rids och arbetas mycket utomhus, detta problem kommer bara fram i ridhuset nu då han blir mer spänd där inne. Annars hade min första tanke varit att rida honom mer ute, och andra tanken hade varit att ge honom vila en vecka eller två. Men med tanke på hur mycket han har vilat den här vintern så tror jag inte att det handlar om att han är trött någonstans.
 
Lutar mot att jag och hans medryttare åker till ridhuset idag och tar fram lite enkla bomövningar för honom. Bara leker fram lite glädje och låter honom få tid på sig. Någonstans måste vi ju börja, och jag är övertygad om att vi kommer kunna vända det här. Är bara så ledsen för att jag har låtit det fortgå, när jag har vetat om att han ju faktiskt inte behöver 3 cm sporrar och spö på sina uteritter... Gör om och gör rätt blir nu mitt mantra.
 
 
Jag använde mig ju förövrigt av sporrar en period på Lydinge då han var istadig och vägrade gå ut i ett hörn. Sedan var det bara att plocka bort dem igen. Minns att jag efter första passet med sporrar utbrast "hade jag vetat att det skulle vara såhär enkelt att få bort problemet hade jag tagit den här hjälpen direkt". För det är just det som sporrar ska vara - ett hjälpmedel. Inget du tar på dig av gammal vara. Tror jag kommer ta på mig mina snäll-sporrar igen (inte haft det sen i somras, haha) och jobba med mindre hjälper och med mer positiv förstärkning!
 

Saker jag tycker är jävligt o-coolt

Tja! Det har kommit till min kännedom att folk enbart läser min blogg för att få information om mig att störa sig på (nähä). Skillnaden är att jag nu vet vilka några av dessa anonyma haters är (extra hej till J och A!). Så nu tänkte jag beräta lite om min tid på förra stallet, vad som orsakade flytten och hur det låg till.
 
Som ni alla vet så blev Jakob väldigt, väldigt sjuk av hösilaget där. Sprutdiarré och enda möjligheten till att enbart få äta hö var att ha honom i en liten sjukhage. Här är jag extremt tacksam för att jag fick ge honom hö, och att stallägare + personal var så förstående. Nu går det ju emot min syn på hästhållning att ha häst i liten hage själv, men jag kände ändå att jag kunde prova en tid och se ifall det stabiliserade sig för Jakob (vilket det tyvärr inte gjorde).
 
I samma veva började Wanda tjura ihop. Missförstå mig inte nu; Nynäs är en väldigt komplett anläggning med trevliga faciliteter och bra personal. Men stallmiljön på eftermiddag och kväll är extremt stressig med många hästägare som alla är där vid samma tidpunkt. Nu är de allra flesta som står där otroligt trevliga och bra hästmänniskor, men några bidrog med extremt tråkig stämning.
 
Jag tycker att det är extremt jävla o-coolt att prata om eller göra dessa saker:
  • Hur man inte orkar eller vill rida, varje dag. Respektlöst mot hästen att prata så nedlåtande om den hobby som den ställer upp med.
  • Hur mycket man super hela veckorna, och hur kul det är att supa sig så redlöst full att man inte kan gå hem. Det hör inte hemma i ett stall, och det hör inte hemma framför barnen i stallet. Att jag dessutom blir utskrattad som nykterist visar tecken på den totala okunskap och tråkiga medmänsklighet som fanns hos dessa människor.
  • Att rida på halta hästar, eller hästar med korsförlamning. Behöver jag säga mer?
Till slut orkade jag inte med, och eftersom jag stod där med en häst som var sjuk och en annan som var sönderstressad var det inget vidare svårt beslut i slutändan även om det innebar mindre bekvämlighet för mig. Det blev en för negativ miljö för mig att utöva min hobby i, det som ska få mig att må bra blev ett stressmoment även för mig.
 
När jag berättade om min flytt här trillade det in "anonyma" hot till mig. IP-adresser går att spåra och jag vet vem som skrev detta. Vad jag inte kan förstå är att det kan bli en så fruktansvärt stor grej av att byta stall? Som at jag VILL det? Flyttar man till ett nytt stall gör man det ju med förhoppningen att det verkligen är så bra som det verkar när man är där och kollar, eller hur? Att det förekommer mobbing mot de som är sanna mot sina hästar kan man ju inte veta.
 
Jag lämnade kvar folk som jag tyckte otroligt bra om på den anläggningen, och jag vet att jag har vänner för livet där. Jag lämnade en anläggning med väl fungerande rutiner och allt jag kan önska mig bara för att det ändå inte fungerade. Vi pratar alltså om tuffa beslut. Därför tycker jag att det är så fruktansvärt o-coolt att höra att samma människor fortfarande sitter och pratar otroligt nedlåtande om mig, och detta högt så att alla i hela stallet hör. Jag fattar att i många fall handlar det om avundsjuka, det jag mötte när jag stod på ridskola känns som samma grej (och samma folk fanns även där då). Det är bara att konstatera att stora anläggningar aldrig funkar i längden, då det är en liten klick som hela tiden ska anse sig stå över alla andra. Jag är skitledsen över att ha behövt lämna Nynäs, men för mitt eget lugn är det samtidigt otroligt skönt.
 
Jag kan rekommendera Nynäs till alla hästmänniskor. Bra hagar, vatten ute året om, ridhus och ridbana, spolspilta, toalett och dusch, service med alla pass, nära stan, fina boxar och så vidare. Jag kan bara inte rekommendera det till folk som vill ha lugn och ro. Hästvärlden är hierarkisk, och det är tråkigt att folk ser upp till människor som i slutändan inte är så bra varken för sporten eller för sig själva. Och det är tråkigt att de som är hästvänner och bryr sig alltid är de som ska behöva vika sig.
 
Jag försöker hela tiden göra det bästa för mina hästar. Min egen bekvämlighet kommer i andrahand. Som ni säkert har listat ut kommer jag även flytta från där jag står idag, av den enkla anledningen att jag anser att hästar ska ha kompis i hagen. De är flockdjur. Och eftersom jag var lovad att ha mina hästar ihop kommer det sedan som en käftsmäll att jag inte får det, bara om jag tar in dem själv varje dag vilket jag inte har möjlighet till. Sedan tillkom det ju att jag inte får använda ridbanan för Jakob har för stora hovar, och då lämnas jag där utan möjligheter till riktig träning på hemmaplan. Jag har redan hittat mitt föralltid stall som Jakob kommer få flytta till i slutet av månaden, så den biten har löst sig till det bästa. Wanda kommer ju flytta till stuteri tids nog, och min förhoppning är att hon gör det redan från Februari så hon inte behöver flytta fler gånger, även om hon är väldigt okomplicerad och mest hänger på.
 
Som min nuvarande stallägare sade så handlar ju livet som inackorderad mest om att hitta det stall som passar en för stunden, så det är ömsesidig förståelse här. Min paus från hästlivet har lett till andra prioriteringar. Förut var bra träningsmöjligheter det allra viktigaste, nu är det istället att min häst ska ha bra hage med kompis (eller kompisar) som prioriteras högst. Detta är en utveckling som i alla fall jag är stolt över, sen kan andra tycka att jag är konstig som väljer bort ridhus. Men jag står för detta, och med detta sätter jag även punkt för det här inlägget. :)