Nej, din häst trivs inte på pessoa

För ett tag sedan reagerade jag på bilder på hopphästar på instagram. Dessa var betslade med pessoabett och dubbel nosgrimma, ni vet en sån där kombinerad remont och engelsk? En rätt vidrig skapelse enligt mig! Hursomhelst så blev jag extremt förvånad över att se pessoabettet då jag trodde det var utdött. "Alla" vet ju hur kasst det är för hästen, och vilka dubbla signaler det ger till hästen. Om inte så kan jag kortfattat förklara att vid en förhållning trycks bettet ihop och ger "nötknäppareffekten" i hästens gomtak, samtidigt som bettet trycks framåt på hästens tänder. Dessutom bildas tryck i nacken, vilket gör att det i munnen säger upp med huvudet och det i nacken säger ned. Otroligt förvirrande, och rätt självklart att det inte är ett trevligt bett för hästen.
 
Så vad gjorde jag? Ifrågasatte såklart! Någon måste ju göra det, och med handen på hjärtat så blev jag besviken då ryttaren är mycket duktig och kapabel till att hantera sina hästar på snällare bett och nosgrimmor.Fick då svaret att de aldrig skulle göra något som skadar sina hästar, och att hästarna som rids på pessoa trivs på det. Nej, de trivs inte alls på det. Hästarna kanske känns känsliga och lättstyrda, men det är för att de flyr från ett obehag. Jag är också av åsikten att bettet blir inte starkare än handen som håller i tygeln, men här är pessoat ett undantag för mig.
 
Egentligen är det inte själva användandet av bettet eller nosgrimman som är det mest upprörande här. Nej, det är okunskapen och oviljan att tänka till som är sorgligast. Och jag vill inte på några sätt peka ut ryttaren i fråga, utan det som är mer skrämmande är hur inga andra ifrågasätter det. Istället är det så normaliserat att man bara tycker det är okej.
 
Nu är ju inte jag heller en hoppryttare, så vad vet jag om alla märkliga bett och nosgrimmor och hjälptyglar som används där. Men jag förstår ändå att less is more, och att målet ändå ska vara att ha så enkla grejer som möjligt. Wanda trivdes bäst på kandar, men det var inte för att hon var skapt till att gilla det mer, utan hon var inlärd på det sedan mycket ung ålder. Det tycker jag är fel, och därför känns det bra att få göra rätt med Jakob, för att inte tala om Wivvi som verkligen är som ett blankt blad! Jag känner också att bara för att en häst inte blir utåtagerande vid spänning/obehag/smärta så betyder det inte att den trivs.
 
Jag tycker att det är vår uppgift att försöka lyssna på hästen, och fråga oss själva varför den gör som den gör. Det är så jag har utvecklat mig själv från att vara den klassiska tävlingsryttaren som bara körde på, till den hästvän jag är idag. Min ridning kanske har blvit sämre, men jag har rent mjöl i påsen. 
 
 
 
 

En föredetting

Så känner jag mig medan jag skrittar runt på min häst jag haft i över två år, och rimligtvis borde gå MSV B nu. Istället går han knappt alls. Känns som att allt bara är satt på paus, och jag är ärligt talat riktigt avis på alla som tävlar och tränar aktivt med sina hästar. En annan får vara glad för om hästen inte flåsar efter ett pass. Förlåt för att jag är negativ, men det var inte meningen att det skulle bli såhär. Jag hade en tydlig plan och ett upplägg som skulle ta oss vidare, men istället blir vi avbrutna hela tiden. 

Jag kommer på mig själv med att sakna tiden som var något enormt. Jag saknar att satsa med Wanda, att faktiskt uppfattas som talangfull och lovande, någon att se upp för resultatmässigt. Saknar självförtroendet hon gav mig när vi red in på banan, det gav mig rysningar flera gånger. Samtidigt är jag givetvis tacksam för det jag har, men det är inte samma sak. Med handen på hjärtat kan jag säga att jag aldrig hade köpt en frieser om jag hade vetat om hur mycket problem det verkar vara med rasen. Nu har ju Jakob nästlat sig in hos mig, och är väldigt älskad. Men hade jag velat ha en hobbyhäst hade jag inte betalat det han kostade att köpa. Dessutom känner jag hur värdelöst det är att lägga ut såna enorma summor på en häst som inte används till det tänkta syftet. En stor del av det som var roligt med att äga häst har försvunnit, och det känns riktigt tungt just nu. 16 Augusti är det dags för ultuna, igen. Sen får vi se vad som händer :/ 

(null)

(null)

(null)

Detta känns så långt bort just nu..

Att vara tjock

Jag tänkte dela med mig av ett lite konstigt ämne kan väl tyckas, men jag vill vara öppen med er och vill väl komma med en förklaring till varför jag avstår vissa saker! Jag tänkte förklara lite för er hur det är att vara tjock, i alla fall hur jag upplever det. 

Jag vill inte tävla Jakob förrän jag kommer i mina gamla ridbyxor. Då är jag på inga sätt smal, men jag är lite mindre tjock i alla fall. Förutom det uppenbara att allt känns tyngre som tjock så upplever jag att jag bemöts på ett annat sätt också. Jag var hos en läkare för en fotskada, och skulle egentligen bara bli remitterad till röntgen. 90% av tiden snackade han istället om hur fet jag var, och om jag bara åt LCHF och slutade styrketräna så skulle jag bli smal. Jag påpekade gång på gång att jag redan sökt hjälp, att jag är inne på överviktsenheten för utredningar, att jag kan gå med i vikt men inte hålla vikten. Men jag talade för döva öron. Fock höra att om han var min PT skulle han minsann få mig att gå ned i vikt, och äter man inga kolhydrater så sover man bättre för det blir man ju så trött av (sunt??). Han kunde inte heller respektera mitt val att styrketräna, då fick jag svaret "jaha så du vill bli en sån där stark kvinna?". Jag är redan en sådan svarade jag då. Hursom, att vara tjock innebär att du inte tas på allvar i vården. Spelar ingen roll om du söker för öroninflammation eller bruten arm, det beror alltid på att du är fet. Tacka vet jag just överviktsenheten som är otroligt bra hittills! 

Jag hindrar mig själv från att göra saker på grund av hur jag ser ut. Saker jag tidigare tyckte var roligt känns inte roligt längre. Detta på grund av hur min kropp känns. Inga kläder är sköna och jag känner mig alltid obekväm på grund av detta. Jag tycker inge längre om att gå på stan (bra för plånboken visserligen), och jag vill som sagt inte tävla. Jag har inte stött på något större förakt för min fetma i hästvärlden, märkligt nog fick jag fler kommentarer om min kropp då jag var smal. Men jag inbillar mig att folk viskar och tittar snett, för såna som jag borde inte få sitta på en häst. Jag är själv av åsikten att har du passerat en viss vikt så ska du inte rida, detta för hästens bästa. Jag ser mig själv som en av de som borde göra annat med sin häst. Därför rids inte Jakob så mycket som jag hade velat, och jag ser till att medryttare är relativt små så han ändå fåt vila kroppen. Nu är Jakob passande mig, men det känns ändå inte bra. 

Testa då gå in med den känslan och tävla. Inte jätteroligt! Förra året startade vi tre gånger, och inför varje start hade jag en natt med total sömnbrist, sov nog totalt 3 h inför varje start. Oförklarlig ångest och en känsla av att inte vilja göra det, samtidigt som jag känner att vi är bra nog och såklart ska komma it och visa upp oss. Men det här med att ta på sig vita (osmickrande) ridbyxor och kort kavaj på det blev bara för mycket. Kläder som tidigare fick mig att känna mig fin får mig nu att skämmas. Och inte är de bekväma heller ;) 

Jag har därför valt att säga nej till lagtävlingar i vår och satsa mot att befästa Jakob hemma för att gå ut säkra i medelsvår. Jag behöver en ordentlig chans att bli bekväm i mig själv och då vill jag ge Jakob en ordentlig chans till att finna styrkan. Den 9 april har jag möte med dietisten och jag hoppas att min väg mot en operation rullar på snabbt och smidigt. Jag är väl införstådd i det hela och jag vill bara ha de färdigt så jag kan "födas på nytt"! 

Jag vill gå ned i vikt för att slippa känna känslan av att vara tung, att saker känns jobbiga bara för att jag är som jag är. Det handlar egentligen inte om utseende, eller för att samhällets normer säger att du ska vara smal. Det handlar just om den här känslan av tyngd och orkeslöshet. Det blir tyngre bara att andas. Samtidigt mår jag väldigt bra psykiskt, och jag har jobbat mycket på det mentala. Jag blir bara så frustrerad när kroppen inte hänger med i samma utvecklingskurva! 

(null)

(null)

(null)

(null)

Jag är ändå stolt över mig själv att när jag väl har tävlat med Jakob så har jag aldrig ursäktat mig själv. Då har jag fått vara stark för oss båda för att kunna lotsa honom runt på ett tryggt och övertygande sätt. Och vår rosett från LB är nog en av de rosetter jag är allra mest stolt över!
Till top