Att vara så himla duktig hela tiden

Fick in en kommentar som fick mig att reflektera.. "En fråga bara. Varför kan du inte ta hand om hästarna när du jobbar 13-23? Vad gör du innan kl 13? Jag jobbar heltid och med restid inräknad är jag borta 9,5 timmar per dag mån - fre. Jag har hästgård med 7 hästar varav 2 är mina egna. Har också 2 yngre barn."
 
Jag började tänka på stress, press, att vara duktig och på livskvalitet. Just nu har jag hästarna på olika ställen som täcker deras individuella behov perfekt. Wanda är helinackorderad och jag "behöver inte" åka ut till henne, hon får sin uppmärksamhet och omvårdnad varje dag ändå. Rent krasst så är Jakob den häst som kräver mest fokus från mig just nu, och till honom har jag en jätteduktig medryttare som hjälper mig de dagar det kör ihop sig, och de dagar då jag kanske bara vill åka till Wanda istället. Hon får rida en fin hst och min häst får roliga uteritter - winwin. Så om jag då jobbar 10 timmar från lunch till sen kväll, där jag har en timmes restid dit också, varför skulle jag INTE ta hjälp?
 
Som ni vet tampas jag med psykisk ohälsa, och jag har bland annat precis fått reda på att mitt kroniska ryggskott till stor del beror på stress då musklerna krampar ihop sig. Dessutom lider jag av dödsångest på morgonen om klockan ringer "mitt i natten", om det inte är för tävling ;) Så att utsätta mig för det en jobbdag, på ett arbete som är fysiskt tungt känns otroligt onödigt. Då tar jag hellre en sovmorgon, äter frukost i lugn och ro och kommer till jobbet med full energi. Jag måste lära mig att andas och ta det lugnt, inte bara köra på för att vara en duktig flicka.
 
Prestationsprinsessa är ett ord som beskriver mig väldigt bra, men jag har fått lära mig den hårda vägen att det inte fungerar att ligga på topp hela tiden och bara köra. Min kropp har sagt ifrån ordentligt, och att jag denna termin kunde ta studieledigt då jag har tillgodoräknat mig mina poäng för denna kurs är typ det bästa jag kunde göra för mitt mående. Nu kan jag jobba fysiskt, och sen släppa jobbet då jag kommer hem, ingen inre stress och inga uppgifter som ska göras.
 
Sedan tänkte jag på det där med livskvalitet. Skulle jag vilja ha det som hon som kommenterade ovan? Nej. Jag förstår att verkligheten ser ut så för många, men det är inget jag strävar efter. Barn har jag valt bort av flera anledningar. Och jag känner att jag skulle vilja jobba med något jag brinner för, därför har jag sökt en annan utbildning som jag ska göra arbetsprov för nu i veckan (håll tummarna!!). Jag har drömmar och målbilder, men de ser förmodligen annorlunda ut om man jämför med en psykiskt frisk person. Men jag tror också att mina insikter och erfarenheter har gjort att jag har hittat något som kommer passa mig perfekt, och att jag genom detta kommer kunna få ett kvalitativt levnadssätt utan ständig stress och press. Fortsättning följer helt enkelt! Nu måste jag göra mig i ordning för stallet, träning för Mattias idag!
 
 

På väg upp!

Nu börjar det kännas lättare med livet igen! Börjar ta mig ur min svacka, mycket för att det börjar rulla på med bra lösningar för hästarna och roliga samarbeten tack vare mina sociala medier. Just nu har jag bland annat två klippmaskiner från Lyckliga Fåret Skärsliperi hemma för provkörning, och vi har även ett samarbete med K9 :) 


Det känns dessutom som att nya sadeln gav en nytändning och nu vill jag rida hela tiden! Eftersom tävlingsterminen närmar sig börjar jag komma in i ett helt annat fokus och Jakob är på bootcamp just nu. På Måndag ska vi till Eskilstuna och rida för Mattias Jansson! Han har inte sett oss sedan Augusti så jag hoppas han ser stor förbättring och att vi får bra hjälp. 

Jag har dessutom tagit tag i gymmade igen. Börjat gå på gym i Uppsala efter jobbet. Det gymmet är mycket fräschare än det i enköping, och det gör mig mycket mer fokuserad och målmedveten. Det är dags att köra nu! På torsdag ska jag ha en timme med en PT så då hoppas jag på ytterligare bra hjälp för att ta min träning till nästa nivå. 

Sen känns det också bra att Wanda har en så fin lösning. Hon älskar att bo hos Sanna och att ha henne helinackorderad där gör att hon får den skötsel och kärlek hon förtjänar även de dagar jag inte hinner åka ut på grund av jobb och långa dagar.

Ramlade för övrigt över en bild på henne igår när hon var på träning på Segersta. Snacka om att vi båda var i storform där..


Hur läker man?

Åh, jag vet inte hur jag ska börja detta inlägg, eller hur jag ska fortsätta det.. Men ni vet när man tror att bara den speciella saken händer så blir allt bra? Så upptäcker man att så inte var fallet. Jag mår ju inte bra, även om jag såklart har mina glädjeämnen och har väldigt roligt under dagarna. Men själen gör fortfarande ont. Jag känner mig utmattad, ledsen och slut. Och det gör att jag känner mig sjukt otacksam för jag har ett fint liv.
 
Men under två års tid har jag haft ett rent jävla helvete ärligt talat. Såklart ljusglimtar och så vidare, men ändå ett evigt mörker hängande över mig. Så efter all denna tid så vann vi, Wanda kom hem och allt borde bli bra. Och jag är så himla, himla tacksam för henne då hon ju är Hästen i mitt liv. Men under två år har jag sörjt henne och haft ett blödande sår som aldrig har fått läka. Nu är det äntligen dags för den där läkningen att ske, och jag är så trött.
 
Bara dagar efter Wanda kom hem gav min kropp upp och jag blev jättesjuk, det onda i själen fick liksom en fysisk skepnad. Jag var sjuk i över två veckor. Jag har haft en sådan spänning inombords som nu har släppt och det tär liksom också på mig. Och jag vet inte hur jag ska kunna bli hel igen.
 
Just nu har jag stora koncentrationssvårigheter, vilket är väldigt olikt mig då jag brukar vara disciplinen själv. Jag sover och sover och sover, ändå känner jag mig aldrig pigg eller utvilad. Jag vill bara vara i stallet och lulla runt, ordna och städa. Där behöver jag liksom inte tänka utan kan bara vara.. Det känns som att det är det jag behöver, så jag behöver ha det för att läka. Men då får jag istället dåligt samvete för studierna, och så vidare.
 
Nej, jag vettefasen alltså. Känns som att jag behöver börja skriva mer om detta, om hur jag mår. För att belysa det här med psykisk ohälsa. Jag har snart mått riktigt dåligt i 10 år, och inte fått hjälp trots upprepade besök hos psyk. Vad tycker ni? Är det okej att jag skriver om detta också?