Lite ödmjukhet och positivitet skadar inte

Just nu pågår det väldigt hätska debatter i olika hästbloggares kommentarsfält. Även i mitt kommentarsfält ska väl tilläggas! Jag tycker att det är ett väldigt märkligt fenomen, att så fort det börjar gå bra för någon så kommer de negativa kommentarerna. Men när det går dåligt är det idel stöttande ord.
 
Ni läsare har varit helt fantastiska under min långa svacka, och jag har er att tacka för så mycket! Nu börjar det äntligen vända för mig igen, och jag börjar se framåt mot en framtid med häst igen, och min livsgnista blir starkare för varje dag. Vad händer då? Jo, det börjar komma in negativa kommentarer igen. Om jag ska vara ärlig så kan inget sådant rubba mig nu, jag har gått igenom långt mycket värre saker och egentligen roar det mig att jag kan reta upp en person så mycket, bara genom att vara positiv och ha hopp för famtiden. Jag har dessutom spårat dennes IP-adress, och jag vet vem det är som har skrivit det, vilket gör det ännu löjligare. Hur som helst, hur kommer det sig att det blir negativa kommentarer hos de som det går bra för?
 
Min frånvaro från hästvärlden har givit mig väldigt mycket perspektiv på saker och ting. För det första har jag fått en större respekt för hästen, och för det andra har jag fått mig en riktig ögonöppnare om hästmänniskor. Vi är som små församlingar av djupt troende människor, och tror man inte samma sak så blir det krig. Sedan har jag väl blivit lite färgad av hela Wanda-affären, och har en mycket mer misstänksam inställning mot tidigare, men ändå! Vi är allt lite galna allihopa ;)
 
Det är fritt fram att tycka och tänka vad man vill, men jag känner att man måste inte dela med sig av sina tankar och åsikter hela tiden. Om jag till exempel verkligen tycker att ett ekipage ser tråkigt ut så måste jag inte dela med mig av mina tankar till ryttaren. Om ryttaren däremot ber om kritik kan jag välja att komma med konstruktiv kritik, eller så väljer jag att hålla tyst. Om jag såg en häst som for illa skulle jag dock säga ifrån, men man kan alltid välja att göra det på ett trevligt sätt. Det behöver inte ta hus i helvete. En gnutta ödmjukhet och positiv inställning skadar ingen. Det sistnämnda säger jag lika mycket till mig själv, och jag får upprepa det varje dag, men det hjälper! :)
 
 
"Du är för lång" fick jag höra ofta under mina ponnyår, som att jag inte redan visste det liksom. Gjorde lika ont varje gång ändå.
Till top